Det går inte att klandra andra om man gör så själv, vilket är än mer irriterande.
Framför allt ger det en hint (ska väl inte behöva trycka dit ett utropstecken här?) om framtiden.
Vi sitter snart på pidgin-listan, tro mig! (Googla list of English-based pidgins).
"Det här är fem big nos" sa en dietist (i radion) om saker man inte bör ge sina sina barn att äta. Fem saker att undvika, som vi sa på vårt tidigare larvsvenska vis. Fem big nos, var det.
En nätkoll ger för handen att dietisten borde ha sagt fem "big no-nos", åtminstone, för det är så uttrycket hanteras på engelska, det är dubbelnej, alltså. Ska man sno ett främmande språk kan man väl göra det ordentligt?
Som en rubrik häromdan inför en barnfilmspremiär:
LasseMajas byrå begins
Det var ju bra frejdigt, får man säga. Som if jag bara skrev like this.
Man får väl vänja sig. Lyssnar man på vilken random-svensk som helst och hör alla ”so what” och "wow” och "Oh, my god" och "If you see what I mean", så inser man att det bara är en tidsfråga innan vi är på pidginlistan.
Vi kan i alla fall inte kalla oss tvåspråkiga. Det blir ju bra mycket rörigare här än hos dem som har riktiga tvåspråkigheter: finska/svenska, flamländska/franska och allt vad som nu finns uppå denna jord.
Här kommer vi att ha svenska, svengelska och engelska. Allt på samma gång, vilket tyvärr inte gör oss trespråkiga. Om nu nån trodde det.
