Ord är ibland i kylskåp och så plötsligt är de ute i värmen igen. ”Allmoge” betydde i min barndom bönder – åtminstone var det vad vi fick oss till livs. Under ungefär samma tid började ordet användas lite skämtsamt nedsättande om folk i allmänhet. Betonar igen: skämtsamt nedsättande. Som när man säger ”Hej på dej din gamle hästgardist/gamäng/skojare, men kanske inte alls har något emot dessa grupper.
Nu är så blivet så att man får passa sig jädrigt noga när man tar fram sitt gamla 40-talssnack som under lång tid var ofarligt. Låt oss inte dra in de svåraste fallen, då kommer ingen av oss levande ur detta.
”Allmoge” kan tjäna som exempel på dagens ängslighet. Ordet diskuterades (2014) i ett radioprogram med anledning av att en politiker yttrat det. Denne var sverigedemokrat så då blev det liv i Kapernaum (och nej jag talar inte FÖR detta parti i och med det jag nu skriver).
De raska programledarna såg till att få tala med en representant för Institutet för språk och folkminnen som sa att ordet fanns i fornsvenskan (se mitt inlägg i går):
Från början användes det om alla människor från ett visst område. Med tiden förändrades betydelsen till att handla om de som inte var adliga, de ofrälse.
Språkexperten förklarade att
när vi talar om allmogesamhället i dag brukar vi mena ett förmodernt samhälle som bygger på stor grad av självhushåll, alltså bondehushållning.
Vidare beskrevs ordet som ”ålderdomligt” och så kom en mer personlig vinkling:
För mig är det så att om man använder ordet allmoge talar man inte om vår samtid för det blir en väldigt konstig användning av ordet. Vi kan använda det i etnologiska vetenskapliga texter men då avser vi ett förgånget samhälle.
Märkligt. Ofta brukar språkvårdare/experter gärna berätta – om de får frågor om konstiga ord, det kan även gälla översättningar från dagens amerikanska – att orden förekommit i gamla svenska lagtexter eller så finns andra belägg från förr. Därför kan de användas.
Då borde ju verkligen inte ”allmoge” få stryka på foten, kan man tycka.
Tyvärr kan man ana något halvskrämmande bakom detta. Det går inte att kalla det annat än politisk korrekthet även om just det uttrycket vanligen tillskrivs partier som undertecknad inte känner stor samhörighet med.
Men jag använder pk-ordet ändå, därtill nästan nödd och tvungen.
