söndag 22 april 2018

När man är hopplös och hängig

"Du låter hopplös” sa radiojournalisten till en man som yttrat sig pessimistiskt om framtiden. Åter ett ord åt h-e, tänkte radiolyssnaren sorgset. I förstone kan man tycka att det är logiskt att kalla en person utan tro (på framtiden) hopplös.

Själv rycker man till och tänker: Näe, så fan heller! Den mening som de små grå genast plockar fram är moderns ständiga suckar under ens barn- och ungdomstid: ”Du är helt hopplös!” Och då talade hon inte om mina egna känslor inför framtiden.
"Svenskt språkbruk" från 2003 har samma åsikt om hur man behandlar ordet "hopplös". Frågan är bara hur länge.

Och nu till ett finlirigare finlir: "hänga".

I min fatabur bläddras det: beträffande hänga finns – förutom det enkla verb som knappast behöver diskuteras – en mängd uttryck som "hänga efter, med, på, i, upp" etc.

Man kunde (är kvar i barndomen) också sitta och hänga, då var man lite modfälld och/eller icke-energisk. Och så fanns det de som ”hängde på barer” och de var då ena slashasar, meningen uttryckte kritik då, men numera har "barhäng" kommit att statushöjas!
                                                            
Sedan lång tid ”hänger” folk också. Bara hänger. Var som helst. De kan hänga med kompisar, men se opp, där betonas inte ”med” utan "hänga". Förloppet kan alltså vara så att man först hänger med (betona) kamraterna, tar tricken till nåt hak, där man sen bara hänger. Med andra. Man kan nog även hänga själv, men verksamheten tycks vanligen kräva medhängare.