Här följer en språklig apokalypskalopscalypso. Ursäkta, jag kom på liknande ord och kan inte låta bli att använda dem. Rubriken till hälften lånad av titeln på en Povel-calypso.
Åter till ordningen: Det är som sagt inte engelska allt som irriterar. Men man kan undra vad som ligger bakom en rubrik som:
Åter till ordningen: Det är som sagt inte engelska allt som irriterar. Men man kan undra vad som ligger bakom en rubrik som:
Lasse berättar för att andra ska få en väckarklocka ⏰
Om man slår i ”Svenskt språkbruk” ges konstruktionen att ngt ”blir” eller ”fungerar som en väckarklocka”. Rubriken skapar den språkkomik som uppstår av tabbar, om än aldrig så små. Va? tänker man ju först, vad ska Lasse berätta så att andra får en väckarklocka? Det mejkar inte sense, som svensken säger. En till kvällstidningsrubrik:
Lever på landsflykt i Belgien
Man lever ”i landsflykt” men man kan befinna sig ”på flykt”.
Som jag sitter och skriver detta ljuder ur radion åter en av alla dessa professionella språkvårdare som berätta om hur man i arbetet med ordlistor/böcker "skannar av" tillvaron på jakt efter själva språkbruket, det som bestämmer vad som ska in i framtida ordböcker.
Bruket bestämmer som bekant, och om detta söks efter på nätet så bevare (gammal konjunktiv som snart ryker) oss gud. På min tid (när de benlösa sprang och de fingerlösa spelte på gitarr så det klang) tillhölls vi att använda ett, med den tidens beskrivning, korrekt språk i skolan. Våra fel korrigerades (hör och häpna) och samhället (skola, medier, div andra institutioner) hade en skapligt gemensam åsikt om hur språket skulle skrivas och talas. Senare korrigerades vi vidare inom fortsatta studier eller på arbetsplatser.
Vi gick den omvända vägen: vi slog i ordböcker, nu slår ordböckerna i oss.
(PS Och jag ska inte för tusende gången behöva säga att språket visst förändras, men det bör inte ske med den här hastigheten. Basta, som italienaren säger)
