Att man överhuvudtaget sitter här och hoar. Slaget är ju faktiskt förlorat sedan länge. Det var inte ens ett slag, tänker man missmodigt.
Ibland sänds ett radioprogram som handlar om svenska språket. Eller borde, skulle man kunna säga. I det har under en längre tid välutbildat folk kollat ”träffar” på nätet för att bestämma huruvida man kan säga på ett visst sätt eller ej. Visst googlar jag själv efter tendenser, men drar inte samma slutsatser som experterna. Man får böja sig för bruket, tycks de flesta av dem anse.
Nutida språkvård får stora delar av mitt yrkesliv mellan 1975 och 1995 (ca) att verka meningslöst. Jobbet bestod i att fixa till språket så bra som möjligt i en halvstor svensk morgontidning.
Av den stora mängd material som kom från läsare: insändare, predikoturer, annonser med mera, märkte vi att deras språkbruk ofta var ett annat (rörigt och felstavat, t ex). Det var inte så konstigt, deras jobb var inte att kunna skriva och stava. Men så såg vår uppgift ut, och korrekturet skulle ändra till ett språk som ansågs korrekt i en tidning. Faktiskt levde ännu en slags folkbildningstanke kvar – och en demokratisk. Det fanns överenskommelser om språkbruket i dåtidens medier och de gick lite i stil med att de flesta skulle ha samma chans att tillgodogöra sig innehållet. Vi hade förhållningsorder, ibland av lokal karaktär (”på den här tidningen har vi inte punkter i förkortningar, vi skriver bl a och inte bl.a.). Och vi hade mängder av uppslagsböcker och reglersamlingar. Bl a (😉) fanns TT:s ovärderliga små häften med skrivregler som ständigt uppdaterades. Om dem har jag skrivit förr, det känns konstigt i dag att något så solitt och samtidigt behändigt ens funnits till!
Vi var ena lättledda dumma satar. Om vi bara dragit ihop tillräckligt många ”träffar” ute hos folket och presenterat som kommande språkbruk hade vi sluppit sitta där och göra oss löjliga. Och känna obehag av att nu få pension efter ett så värdelöst arbete.
