Att man går emot sina egna principer och – t ex – struntar i kongruens, ja, det är beklagligt.
Flera gånger om dan får man tillhålla sig en bättre grammatisk hantering. Men det är verkligen svårt. Ta det här med ord som är singular men innehåller en massa individer: regeringen, kommittén, laget, familjen.
Rannsakar man sig märker man av ett eget vacklande. Det går att säga ”regeringen är orolig”. Kommittén (eller familjen) kan också vara ”orolig, glad” eller ”lättad”.
Men det verkar bära emot att säga ”laget är ilsket”, fast ”laget är ilskna” inte heller låter som en bra lösning. Många hittar på en egen variant utan att direkt tänka efter och säger ”alla i laget är ilskna”.
Det här är ett prima exempel på hur gamla regler börjar ruckas på. Så går de språkförändringar till som tiden slipar och nöter på.
En annan femma är att utan minsta motstånd slänga in såna blaha-ord som behandlades i förra inlägget. Man har varit på alltför många föreläsningar där talare approprierat, adapterat, omfamnat och kuraterat hej vilt. Dessa tillställningar brukar dessutom kosta flera hundra i inträde. Då ingår förstås kaffe och delicatoboll.
Men ändå. Tvi.
