När man städar i en låda får man till slut lite samlade papper, foton, brev, pennor eller vad det kan vara. Sen blir det en hög ospecificerat över: gummisnoddar, skruvar som kan vara bra att ha, små metallbitar som hör nånstans (men var?), ett urrivet recept som verkar jättebra men halva är borta. Etc etc.
Här en sådan rest ur sbråklådan:
”Se upp i valborg så du inte eldar upp en igelkotte”, löd innehållet i en hänsynsfull tidningsrubrik. En igelkotte, hm. Säger jag själv igelkotte eller igelkott? Detta blev majs första dags stora fråga.
Svenska Akademiens stora ordbok säger att igel-kottens andra del kommer från en västnordisk ordform, "kǫttr", och ” måste förklaras ss. folketymologiskt ansluten till kǫttr, katt". (ss utläses såsom)
Kotte enbart och däremot, har bakåt i tiden liknande ursprung men kan också jämföras med ett norskt ord, ” kott, litet trådnystan; besläktat med kota, sbst., kudde o. kut; jfr kutting”
Sånt här är intressant. Jag säger igelkott och följer därvid den språkliga auktoriteten (hittills) Svenska Akademien som gett ut SAOL sedan 1874. Hela tiden har ordet igelkott stavats just så.
När man söker igelkott dyker även växten igelknopp upp. Den hör till familjen kaveldunsväxter. Namnet blir uppenbart när man hittar en bild av den.
