söndag 27 maj 2018

Nånstans tänker man palsternackor

I går citerades dikten Arioso som i likhet med nutidsmänniskans prat innehåller väldigt många ”någonstans”. Vänder man sig till SAOB hamnar man först under det vackra och äldre ordet ”någonstädes”. Efterleden ”-städes”, numera ”-stans”, går tillbaka på samma ord som ”stad” i betydelsen ”plats”, berättar ordboken, och citerar ur en roman av Sigfrid Siwertz (1928): ”Du ljuger, viskade det någonstans inom honom.” Det är just detta obestämda, ofta inre, ”någonstans” som nu blivit till en landsplåga (se gårdagens klagande).

Apropå denne författare så läste vi hans ”Mälarpirater” i gymnasiet på 60-talet. Av handlingen minns jag inget, men vi hade nog inga åsikter om att språket var ålderdomligt. Det borde det ha varit med tanke på att boken då var ca 65 år gammal (den utkom 1911).
 
Det vore intressant att veta om litteratur från 50-talets början skulle förstås av dagens gymnasister. Så snabbt och genomgripande som språket förändras får snart en text inte ha så många år på nacken för att kunna läsas av den yngre generationen. 

Tillbaka till Arioso: en rolig historia är den om en litteraturkritiker som hade för vana att sjunga diktens inledande rader på melodin till ”Samling vid pumpen”. Efter det blir den högstämda dikten aldrig mer sig lik.

Det finns fler ”nånstans”-sånger. Lara’s Theme från Doktor Zjivago i filmen baserad på en roman av Pasternak börjar (i svenska översättningen) ”Nånstans nån gång, lalalalalala”. Den sjöngs bl a av Marianne Kock (f 1939) som i övrigt hade ett flertal hits med låtar som översatts till svenska från engelska, en verksamhet som nog nästan upphört. Hon sjöng även den gamla fina ”Vill du veta någonting så fråga ugglan”.

Och nu flyger vi vidare på sångens vingar: Två som gjort låtar om en lite halvhemlig och undanskymd grönsak är Lennart Hellsing och Torbjörn Egner. I Krakel Spektakel sjungs om Peter Palsternack(a) och i Klas Klättermus om att ”den som äter palsternackor han går inte av för hackor”.

Hur i all världen kom jag in på dem, undrar läsaren. Jo, Boris Pasternak, förstås, ty så arbetar hjärnan när den är som roligast.