Existentiell terapeut och varm korvgubbe

När radioprogrammet talade om en ”existentiell terapeut” for tankarna iväg till den ”varma korvgubbe” som, förutom att vara huvudperson i en gammal Owe Törnquist-låt, också används som exempel på en konstruktion som förr ansågs fel men i dag blivit till ett ”äsch”. Vi skolbarn skrattade, ”varm korvgubbe” – hahaha. Vi hade inte så mycket distraktioner på den tiden så vi la märke till hur man sa och skrev. De som ännu minns problemet med kombinationen kanske även kommer ihåg den begagnade bilhandlaren.

Om jag aldrig sagt det förr (ironi, för jag har sagt det tusen gånger) så bestod mitt arbete på en tidning med skapligt renommé i att fixa till korvgubbar och bilhandlare (vi gjorde lite annat också). Man skrev ”varmkorv-gubbe” eller ”varmkorvgubbe” och slapp göra åtlöje av korvförsäljaren.

Gösta Åberg, svensk mångsysslare inom språk- och bokbranschen, berättar i sin Handbok i svenska (2001) att det som uppstått i dessa exempel är en s k förledsbestämning, d v s ett sammansatt ord har försetts med en bestämning som hänför sig till ordets första del. Språkrådet har (sedan länge) inga invändningar mot det här, skriver Gösta Å, men man bör se upp med konstellationer som blir löjeväckande: rostfri plåthandlare, sågad och huggen vedhandlare, rynkad tofsskivlingsälskare.

Själv – såväl piskad i en annan grammatisk anda än dagens som jäkligt lättroad - ler jag ännu åt varma korvgubbar (som kanske inte alls tycker att det är kul)

Owe T klarade biffen genom att sjunga rätt, det hör man om man lyssnar på låten. Man kan även kolla genom att sjunga själv:

Det stod en varmkorvgubbe ner' vid Fyris torg
han måla' korvarna svarta för han hade sorg.