Den passar bra att odla nu när allt ska glömmas på sekunden: ”släpp det” och ”lägg det där bakom dig” är ett par av dagens flyktighetsfloskler.
Här släpps inget, här mals på tills haven torkat och bergen smälts ner av solen. Det senaste var en egen översättning för att påminna om att dikten ursprungligen skrevs av den skotske poeten Robert Burns. Det är alltså inte Taube som kommit upp med texten. Ja, och inte heter det ”komma upp med” något, möjligen ”komma/hitta på”. Fast här är det inte heller bra.
Vi struntar i skalder och barder och tittar tillbaka på gårdagens huvudord ”pimpa”, svårt att använda för oss som inte är glada i hallickar. Men på nätet skvalpar det runt andra som är lika arga. Läs en av dem här: http://www.duochjobbet.se/debatt/floskel/pimpa/
Varför började jag då med långsinthet? Jo, för att ”pimpa” har funnits i språket alltför länge och dessutom tagits in i stugvärmen av Svenska Akademien. Illa.
Då går det nämligen så här: likartade ord börjar behandlas på samma sätt grammatiskt. Förstå därför uppbragtheten, raseriet, harmen vid skådandet av rubriken: ”Piffa hemmet grönt”.
Konstruktionen är på väg, det finns redan många "piffa" utan preposition. Har vi inte brukat säga ”piffa upp, piffa till”? I rubriken borde det ha stått "Piffa upp hemmet med grönt". Men när något blir för långt väljer man ett dåligt alternativ.
Där du, läsare, tidigare använt ett ”upp” i, låt oss säga – piffa upp – försvinner det men dyker istället upp (!) där vi inte haft något, som i det nyligen nämnda ”bemanna upp”.
En gammal och mångårig känsla är tacksamhet över att inte behöva rätta den yngre generationens uppsatser. Eller den äldres, i den mån de skriver några.
