fredag 18 maj 2018

Kroppen och språket 2

I en tidning intervjuades en ung, framgångsrik chef. På bilden satt hon så att man kunde läsa
tatueringen på underarmen. Där stod: ”Det jag väljer är mitt val”. Fast på engelska förstås, taueringsbläck kan nog inte skriva på svenska.

En googling om tatueringstexter ger som första träff en person som vill ha tips på sådana. "Inget klyschigt, utan nåt smart", skriver hon/han vidare och föreslår själv den icke-klyschiga (blinkblinkblink, säger sbråkmakaren) frasen "Live the life you love, love the life you live". Texten bör vara på engelska eller latin, anser personen vidare, inte svenska.
Jovisst, i ens egna tonår lyssnade man hellre på engelska texter. På svenska fattade man vad artister sjöng om och det var rätt larvigt. Klyschighet är dock likadan oavsett språk.

Det är ganska ironiskt egentligen, ju sämre människorna är på att läsa och skriva, desto mer skriver de på sig själva och sina väggar.

Det kan också på farmors gamla kommod stå träbokstäver uppsatta. "Love" kan bokstäverna forma och farmor i sin obenämnbara dimension undrar vad i fanken barnbarnet menar: Love. Kärlek? Och sen då?
Modern språktradition påbjuder sånt här. På denna plats har tidigare beskrivits hur man i mängder av sammanhang kan höra människor på allvar yttra en sats som ”Det är så mycket kärlek”. Dessutom formar de hjärtan med sina händer så att man inte missar detta rätt dimmiga budskap. Farmor och jag vrider oss av genans. Love? Carpe diem?

Å andra sidan gör det inget vad folk skriver på kropparna, det kommer en dag när det inte spelar någon roll vad det står och på vilket språk. Kroppen tar egna vägar och förvränger vilket carpe diem som helst.