KOMMER JAG
HINNA TRÄFFA
MINA VÄNNER?
stod det på en reklamaffisch för inte-vet-jag-vad.
Det uteblivna att-et riktigt lyser emot en människa över 50 (40? 60?). I detta fall spelade förstås det estetiska in och i tidningar brukar det gälla radlängden på rubriker: utelämnar vi att-et blir det snyggare/kortare!
Att infinitivmärket att försvunnit i hög grad efter "kommer", är bara att tugga i sig, som nutidssvensken säger (varifrån nu ”tugga i sig" kommer!), det går inte längre att rå på. I mina öron låter inte detta modernt utan gammalt. Formuleringar utan ”att” verkar otympliga och, märkligt nog, lutande lite åt den svenska som för 30-40 år sen kallades byråkratspråk. Å andra sidan tycks ”att” stoppas in där det förr gick att utelämna. Kommer inte på exempel, jag går ofta runt med det lite dimmiga ”en känsla av något” som ens motståndare gärna siktar in sig på.
Nå och men ändå: Kanske sammanlagda mängden att i språket är oförändrad!
Nästa iakttagelse: Ett väldigt vanligt uttryck är att ”vara på tårna”. Ja, själv tänker jag inte använda det, men det tycks vara här för att stanna. Morgondagens drapa kommer att bli ett fotarbete, de tår man ska "vara på" kommer besiktigas!
