Sett på ett lite dunkelt sätt

Då var det åter dags för brasklappar, självkritiska utbrott och en allmän språkpacifistisk och halvslapp hållning. Det blir inte långvarigt, i morgon är det nog suck och stön och avgrundsvrål ånyo.

En sak har de alltför språkliberala språkmänniskorna rätt i: Visst förändras språk. Och visst är det svårt att veta hur och när samt, inte minst, hur man ska tänka när våra lärare och fröknar gått och dränkt sig och när folk som skulle säga sanningen tar tillbaka vad dom sagt*. I ett sådant halvtöcken kan man överraska sig själv med att säga att något är ”perfa”. Naturligtvis avses ”perfekt”, men det har också en likhet med ”prima”. Här kan vi inte skylla på efterkrigsimporten av engelska, ordet har latinskt ursprung och finns i många språk. En nätkälla påstår att ”perfa” är stockholmsk slang, men mjae.

Som om detta inte vore nog känns inte heller ”pepp” och ”peppa” särskilt felaktiga även om ”att peppa någon” är lättare att säga än det mer nutida (än undertecknad) ”jag är verkligen pepp”.
Ordet härstammar från ”peppar” (med orientaliskt ursprung, säger SAOB). ⚫⚫⚫⚫⚫⚫⚫

Så här kan språkförändringar se ut, de harvar runt lite och sätter sig så småningom hos vissa grupper och sprider sig eventuellt därifrån.

Men de är inte ord och fraser som aningslöst och på stubberten** översätts från engelska utan att någon bjuder motstånd.


* Jo, lite är lånat från Hoola Bandoola Band

** Stubberten är antagligen en skojvariant av ”på stubinen”