torsdag 15 juli 2021

Ett stort antal människor spanar efter både det ena och det andra

Marcel Proust plåtad av Otto Wegener

Om man tar sig en funderare på de många bildliga uttrycken i språket kan man få både aha-upplevelser och småilskna utbrott.

Ta uttrycket från igår: ”ta in”. Förutom att ta in tvätten som hänger på tork eller maten (som inte får stå framme i värmen) kan man numera även ta in känslor, problem, chocker och allt möjligt.
 
Som jag också skrev i går finns misstanken om att vi förutom nämnda tvätt och mat inte ”tog in” problem eller chocker förr (för 20 år sen!) utan vi försökte "begripa, förstå, inse, greppa” (m fl) dem.
 
Varför är det då skrämmande med sånt som ”ta in”? Jo, den typen av uttryck har tendensen att likt andra invasiva arter (såna som växer för snabbt och tar över) utplåna mångfalden. Det kan gälla växter, insekter, fåglar. Och språk.
 
Eller är jag ensam om att erfara hur enfaldigt och torftigt det börjat ljuda ur medierna? Man man måste inte ta i och vända sig till Proust-språk heller. Hans mest kända verk har åter fått ett uppsving, omtalat och omskrivet helt plötsligt!
 
Fäblessen för ”På spaning …” brukar ha samma förtecken (lätt-snobbism) och klipper till ett par gånger per generation. Och säkert kan nog delar av verket kallas intagande. Men om man skulle orka ta in rubbet vete fåglarna.