Den irriterande sången om Johansson och hans olycksaliga ko

Den låt som nämndes i går är det närmaste man i sång kan komma en haikudikt. Texten lyder: ”Loppans stolta gång på rullgardinen”. Det är det hela och sjungs gång på gång till melodin Längtan till landet, som börjar med de välbekanta orden ”Vintern rasat ut bland våra fjällar”. Texten skrevs av Herman Sätherberg (1812-1897) med musik av Otto Lindblad (1809-1864), som även tonsatt Kungssången, förresten.

 
Lopptexten passar utmärkt in i melodin, bara någon enstaka gång får man ändra rullgardinens bestämda form till det obestämda ”rullgardin”. I vilket fall som helst dög den att terrorisera barndomens omgivning med. Det fanns liknande som gick att använda på samma sätt. Jag vet en far, död sedan länge, som stannade bilen och skrek åt sina barn där de sjöng i baksätet:

Johanssons ko ä dö, ärter, kött, fläsk och buljong

Ho fick för lite hö, ärter, kött, fläsk och buljong
Ingen kan ana va Johansson tjöt när kossan döden ljöt

Detta var första vers, nu kommer andra vers:
Johanssons ko ä dö, ärter, kött, fläsk och buljong, etc, etc

Fadern brukade vråla redan vid tionde versen.

På Google hittar man såväl det man själv fattat fel (antagligen) som vad andra inte kan stava till. Refrängen ska enligt de flesta lyda: "ärter, fläsk, klimp och buljong", vilket nog passar det kulinariska från tiden bättre! Däremot tror många att det heter ”döden göt” (eller ”gjöt”), alltså från ”gjuta”, men döden förr i världen ”ljöts”, av presens ”ljuta”. 

 Arg far, visst, men sann barnaglädje över vad man kan åstadkomma med ord (och musik).