Sländans flykt och ens eget plumsande i okända marker

Vad gäller de uppenbara språkproblemen nu: de oroar mig. I denna blogg låter jag ofta arg, men förhoppningsvis inte som nån allvetande figur. För rätt är det ofta man inte har hur uppenbart rätt man själv tycker sig ha. (Den meningen var inte lättläst!)

 
Så var snäll och skilj ut vrede och oro från besserwisserpretentioner. Men det ÄR svårt med de akademiskt verksamma och deras lite överflygande* attityd: att det inte finns några problem alls med dagens svenska. Allt är helt normalt, anser den nämnda professionen. Därifrån kommer som mest ett simpelt ”språk ändrar sig hela tiden, förstår du”.

 
Enligt min ödmjuka åsikt är det just ”förstå” som blir allt svårare. Men låt oss inte deppa. En sak jag lärde mig som korrekturläsare var att aldrig vara FÖR säker. Det hände att ett ord vi alla kolleger var helt säkra på stavningen av ändå behövde slås upp i något av de lexikon vi hade. På detta vis lärde vi oss exempelvis att det heter ”kakofoni” och ”apparition”. 

Bild: Pixabay

Och bara häromdan lärde jag mig två nya saker. Den ena var att ”plumsa” är synonymt med ”pulsa” (kolla SAOB, den som tvivlar) den andra det vackra ordet anarko-primitivism. 

Det senare är av stor betydelse för undertecknad som har uppenbara drag av just det.



*Överflygla finns också, men betyder nåt annat, här menar jag mer det flyktiga beteendet som hos en trollslända