Det är inte bara lupiner och parkslide som tar över världen

Förutom att vistas i språkbesatthet grubblar jag alltså över den beredvillighet med vilken mänskligheten (den rikare delen, förmodligen) låter sig fösas in i likriktningens jättelika paradmarsch. Starka krafter handlar det visserligen om, men det går att trassla sig ur det grepp som den nya sköna världen kopplar.

Bild: Couleur, Pixabay

Det är inte bara programmet Sommar (se i går) som beter sig som lupiner och parkslide. Hela den digitala tillvaron är bliven ett förutsägbart och slutet system. Ungefär som när man lägger lite jord i en glasburk, sätter på ett tätt lock och väntar. Sök på ”slutet ekosystem” och fascineras/skräms.

 
Kul som experiment. Men man får inte öppna locket.

 
När jag ska logga in på datorn kommer först (fråga inte varför) en spektakulär bild (inte min egen valda bakgrundsbild, alltså). Det handlar vanligen om olika tjusiga miljöer från hela världen: vilda, rurala, tama, urbana.

 
I bilden står frågan ”Gillar du bilden?” Svarar man ”ja” kommer följande mening ”då fortsätter vi visa fler bilder som denna”. Och varje dag skickar min lokaltidning ett mejl med rubriken ”Mest lästa nyheterna på vår webbsida i dag”.

 
Det talas en del om hur vi blir mer och mer lika oss själva genom att dränkas i vad vi ”vill ha”. Och då behöver ju inte jag tjata.