Är det dags att lägga ner när saker lyfts upp och blir framåtlutade?

Ord och uttryck folk retar sig på eller tycker låter komiska varierar som bekant mellan olika människor. (Och en del kan låta självklarheter hagla utan att skämmas!) Som framgått ett par, tre, femtisju gånger har undertecknad svårt med de nya bildliga uttryck som s a s lånas in från den verkliga världen.

 
”Lyfta upp frågan på bordet” är en av dessa favoriter, liksom ”vi måste sätta oss ner och titta på det här”. I båda fallen – det gäller säkert för den delen ett stort antal liknande formuleringar – menar man ”vi måste snacka om det här” eller kanske ”vi måste göra nåt åt detta”.

 
Nu dök det upp en ny, en som undertecknad inte hört, fast den säkert är gammal redan. Informanten M sa: ”Har du inte lagt märke till hur mycket som är ’framåtlutat’ nu för tiden?” Näe, det hade jag inte. Men det visar sig drälla av allt möjligt med den lutningen: politik, planer för olika verksamheter, verksamheter själva. Och så en och annan livmoder eller någon med dålig hållning. Ulf Kristersson, bland andra, har förespråkat en framåtlutad hållning vad gäller såväl vaccinationsplaner som euron.

Nu får man lära om igen, m a o. Tidigare beskrev ”framåtlutad” i min språkvärld en äldre människa eller någon märkt av sjukdom, ofta med rollator. Det förhållandevis nya ”framåtlutad” har ett innehåll som antyder full fart framåt.

 
Jodå, kör i vind, som jag brukar säga utan att blinka, och det är naturligtvis en bild det också. Men den är gammal och bär sin innebörd med stor tydlighet därför, vilket man inte kan skylla detta nya framåtlutande för.

 
Men såna här funderingar ställer aldrig till problem för de mer tillbakalutade användarna av det svenska språket. Jag vet det.