Det skummet har trängt ner bra långt, det börjar nog fmånga erfara. Men samme skribent varnade något år senare för att undervisa på engelska i svenska skolor eftersom det visat sig att elever från sådana har dåliga kunskaper i svenska. (Surprise…)
Men den här gången handlar nyss nämnda persons krönika om det som kallats ”nationalspråk”, vilket i och för sig, säger samma text, är en term som inte längre används. Likafullt tar artikeln i fråga upp denna rätt gamla syn igen och berättar hur minoritetsspråk farit illa i de flesta länder.
Varför det ständiga tillskyndandet för att ursäkta forna tiders försyndelser? Som man inte deltagit i? I dag kan ett helt ”vanligt” tänkande behöva frukta att bli missuppfattat. Nu säger jag det hemska: blandningen av svenska och engelska som numera talas och skrivs är svårbegriplig.
Såvitt jag kan tyda mitt eget undermedvetna saknas förtryckar- eller rasistbaktanke. Jag använde ordet ”blandning”, förstås, men stryk det ur ordlistan ihop med ordet ”vit”, då, vetja!
Måste man alltid ta upp övergrepp som begicks förr mot dem som talade minoritetsspråk – i vårt land såväl som i andra länder – och är lika hemska som alla förtryckarmetoder? Bör man för den sakens skull kvadda folks majoritetsspråk som alla, ALLA, kommer att vara betjänta av?
Engelska är ett mycket vackert språk, måste jag skriva det tusen gånger? Om hela världen talar ett och samma språk om några hundra (tusen?) år vore förstås jättebra, men vägen dit är minst sagt skakig. Och stenlagd med missförstånd. Det här nonchiga beteendet mot många länders huvudspråk är inte bra. Detta är inte bara mitt credo utan även mitt Kathago.
