En mer inhemsk sak som hänger kvar är irritationen angående ”liksom”. Redan vid 1970-talets mitt skrev Povel Ramel låten ”Jag diggar dej” som han och Wenche Myhre sjöng tillsammans. Där går en lång repetition så här: "Liksom i princip alltså om ja säger liksom vet du. Liksom i princip alltså om ja säger liksom vet du..."
Tror att jag själv kritiserades för att använda för många "liksom" i ungdomen. Och lite högre upp i åren. Men så kom ”typ” och liksom övertog "liksom", typ. Det är en besynnerlig förflyttning av ett begrepp som tydligt och uppenbart tagits från engelska: ”And I, like, said that he, like, can come here on Saturday, like”. Jag skapade denna exempelmening oppanpå vad man kan höra unga amerikaner säga.
Det skulle motsvaras av: ”Och jag, liksom, sa att han, liksom, kan komma hit på lördag, liksom”. I dag skulle svenskar (kanske mest unga) kunna säga ”Och jag, typ, sa att han, typ, kan komma hit på lördag, typ”. Eller föralldel ”på typ lördag”. Detta "typ" går, liksom "like", att kasta in nästan varsomhelst. Underligt nog ersatte ”typ” varianten ”liksom” trots att det senare är mer likt ”like” än ”typ”.
Ännu underligare är att ”ungdomlig” språkanvändning numera snabbt som attan anammas av reklamen och mer etablerade ställen. En snabb och kort analys ger vid handen att MÅNGA medborgare genast lägger sig till med det som förr var slang och mest användes av unga.
I Telias pågående reklamkampanj heter det ”5G typ överallt”.
