Förresten bryr sig nutidsmänniskan inte om hur man skriver, läser och uppfattar sitt modersmål. Själv funderar jag över vid vilken tidpunkt det språk vi i dag talar ska betraktas som gammalt. Och skojigt just därför: ”Tänk att folk sa rynkor när rätt ord är fina linjer! Och att de sa ute i det fria eller i naturen när de menade ute i det vilda!"
När folk i min ålder skämtar om det vi anser vara gammal svenska vet de ungefär hur man gör. I sammanhanget vill jag citera en programledare i radions P1. Det gällde en viking som slagit sig ner på en plats och därför anses vara upphov till ortens namn.
Då ska den gamle vikingen enligt programledaren ha utropat: ”Härom skola jag stanna, detta ska blifva mitt hem”. För att markera det ålderdomliga (med det språk som vikingen f ö inte alls lär ha använt) uttalade programledaren ”blifva” som det stavas – med f-et hörbart.
Är jag rätt underrättad stavades i äldre tid v-ljudet ”fv” (inne i ord) eller ”hv” (i början av ord:
t ex ”hvilka”). Ordet ”skola” är ett verb i plural, den gamla singularböjningen var ”ska” eller ”skall”. I bibelns Matteus 5:5 heter det ”Saliga äro de saktmodiga, ty de skola besitta jorden”. Dags att träna saktmodighet.
