Svenskar sjunger inte bara i kör, utan närhelst de öppnar munnen

För sådär en månad sen (28 juni, och varför går tiden så fort?) dök en en välkänd men intressant uttalsdistinktion upp i bloggen. Det handlade om släkten i betydelsen ”släktled, generation”. Singularformen är ”släkte”, ordets genus neutrum. När man talar om sin egen släkt är den som synes reale (säger väl mest de avdöda), men i bestämd form (singularis) heter även den ”släkten”. Det är den som brukar vara värst, medan släkten (som i släktled) också betett sig illa, men det känns inte lika nära.

Meddelandet denna gång är bara: observera olikheten i uttal av släkten och släkten. De flesta känner till de mest vanliga paren (and-ande, mopp-moppe) som i bestämd form utgör accent

1 respektive 2, eller som man kallade dem förr: akut och grav accent.

Det handlar alltså inte om betoning, i båda betonas första stavelsen, utan om en melodisk historia. Jag trodde inte mina öron första gången en utlänning sa att svenskar talar sjungande, men så är det, vare sig man vill eller ej. Vi är i gott sällskap, fler språk med melodiska accenter är bl a thai, norska och mandarin.

Även dessa distinktioner tycks nu vara ute och segla i svenskan liksom övrigt språkligt och det kan göra en dyster. Prova f ö att beskriva de här accenterna för någon med annat modersmål: fransmän, britter och tyskar, t ex. Många hör inte skillnaden, för det här är ett fantastiskt finlir.

I det planlösa googlandet om detta fann jag en text – kort och enkel – av Mathias Strandberg, ”De svenska tonaccenterna”. Den finns hos Institutet för språk och folkminnen under rubriken ”Sånt vi bara gör”. Man påminns om att språket – modersmålet – vilket det än är, måste ses som en fantastisk gåva, gratis för de flesta. Den kan man tänka på emellanåt.