”Ni har ingen aning om vem ni talar till”, tänkte jag bistert: Känner ni mig, kanske? Jag kan vara en mycket brutal och elak person. Om inte annat blir man det vid åsynen av sånt där larv. Nu får det väl ändå snart räcka med hur mycket individens ego ska lyftas– och det enbart av luft och fjantiga ord.
Befriande nog hade jag strax dessförinnan läst Mattias Åkerbergs webbsida pleasecopyme.se och avsnittet ”Här är stora nejnej-listan”, där en Facebook-grupp samlat ihop ord och uttryck som medlemmarna anser vara ”rysframkallande”. I den listan återfinns saker man själv ryser av: schabloner, och så det moderna kletspråket.
Bl a det hemska sociala-medier-anstuckna ”fiiina” – som tilltal eller hälsningsord. Har världen översvämmats av Östermalmstanter? Fast genast måste man be vissa Östermalmstanter om ursäkt, nämligen de som inte är som dem jag nyss fördomsfullt tecknade.
Jag vet att det bor folk där som jag gillar och inte vill förnedra, kränka, håna och hata. Nu tog jag allt i: de fyra orden användes mycket sparsamt i min barn- ung- och tidiga vuxendom. Nu blandas de dagligen med gullighetsorden till en smet som visar att människan tydligen förändrats i grunden.
I den stad och samhällsklass jag växte upp, etablerades tidigt epitetet ”Östermalmstanter” (Nja, vi sa nog ”Östermalmskärringar”). Det var när vi (på järnvägsstationen, vanligen) såg kvinnor i flådiga kläder omfamna och säga ”åh, söööta du” till varandra. Nu är riket söndersockrat med ”söööta” och ”fiiina du”. Och är samtidigt oerhört lättkränkt. Hur gick det egentligen till?
