Under en tid har uppslagen blivit färre. Jag som hade ladorna fulla av knasigheter som yttrats eller skrivits. Men efter att ha ”tittat på” det hela är det lätt att hitta orsaken. Den här inbilskt självpåtagna uppgiften är övermäktig. Många av samtidens medieprodukter (tja, vad ska man kalla dem?) blir mindre lockande och det är svårt att orka se, läsa, lyssna.
Vi som annars gör det är utlämnade till vad tredje statsmakten sänder. Trots det s k uppdraget för SR/SVT känner man sig inte som nån bra mottagare av utbudet. Även om honnörsorden är "allmänbildande, humanistiska värden, kvalitet, folkbildningsambitioner", alltså.
I P1 går programmet Fabriken (från UR) som egentligen är en podd. Det goda med den är att den inte kan vara svår att uttala för alla på radion som inte kan säga program. Det blir pogram. Nu handlade podden om ”hovjournalistikens svåra balansgång”. Må så vara, men i poddens ingress ställdes frågan ”Varför är vi sådana omättliga kärl av kunglig glans och ljuvlighet?” Ska inte besvära läsaren med att be den fundera kring såväl språk som innehåll i denna mening, ty jag är själv ett omättligt kärl av frågor om mening.
I avsnittet fanns många felsägningar av den art som blivit allt vanligare, men kanske ska man gå den ödmjuka vägen och inte kriarätta (vem är väl jag att döma?). Nå. En tidigare sändning i podden har titeln: ”Vem kan rädda den osexiga klimatrörelsen?” och där löd en del av den inledande texten: ”Vad krävs för ett ökat intresse? Eller sagt med andra ord: How to make klimatrörelsen sexig again?”
Svårt att veta, däremot finns snart svar på what makes this språkbloggare stop writing.
