Från tonåringarna på nätet och tillbaka till gårdagens ”KABOOM”. Eftersom den typen av ljudhärmande ord ofta förekommer i serietidningar skuttar de lätt över och in i svenskan, vad man än tycker om saken. Rannsakar jag mig (händer sällan) är det nog så att vissa utrop/interjektioner är lättare att acceptera, som exempelvis ”kaboom” (vårt ”pang” eller ”bom”), vroom (”brumbrum”?) och andra från pang-, smäll-, krasch- och bomvärlden.
Värre är det med flickliga utrop som ”oops”. Bläää, så att säga. Inte heller gillar jag att svenskar säger ”aotsch” (”ouch” på originalspråk) när de menar ”aj” (ofta med tillägg av svordomsslag). Vill man uttrycka förtrytelse, harm, grämelse eller liknande, kan man (liksom informanten M) använda Stora Stygga Vargens (i Kalle Anka) frustande: ”BAH!” Och om känslan är starkare: ”DUBBELT BAH”.
De bokstäver som fått föreställa fnitter har i serier skrivits ”TIHI”. Ett något längre utrop som är svårt att tåla för somliga, men ibland smittat oss själva, är ”O MAJ GADD”. Det handlar inte om tandvärk utan är ett allmänt rop som inbegriper vår fader som är i himlen: HERREGUD! Som man sa innan JU ESS EJ vräkte sig in i våra hjärnor.
PS Piia Takala har skrivit en pro gradu-avhandling (magisteruppsats, tror jag) vid Jyväskylä universitet i Finland. Titeln är ”Affektiva uttryck i serietidningen Kalle Anka” och där kan man läsa mer om BAH! Det dubbla bah-et finns inte med i uppsatsen, men det gör ”Bah! Bah! Och bah upphöjt till fyra!”
