En svåger som hörde till de tidiga medieteknikglada visste inte till sig av glädje över videobandspelaren: ”Fantastiskt! Man behöver inte vara hemma! Om ens favoritprogram går en kväll när man ska bort är det bara att spela in! Och titta sen!” Det var lätt att inse att videobandspelaren slutligen ensam skulle få se alla program man spelat in och sen glömde.
Hur det senaste i ”tittväg” ska utvecklas är svårt även för spåkulan. Ej heller har min omvittnat synska hjärna kunnat klura ut framtiden för det s k bingeande (sträcktittande), som kommer av en överflödstillgång på underhållning.
Mobiltelefonen gick också att begripa (nästan hela) vidden av, när den för första gången råkade sitta bredvid mig på ett pendeltåg. Den som telefonerade pratade onaturligt högt så ingen skulle missa att han var en viktig person med kontakter och exporter i och till månget fjärran land.
Vid något som kan kallas påskstädning dök nyligen en bit av en kvällsblaska upp. Det är bara att titta på rubriken för att påminnas om varför den sparats. En författare hade avlidit och tidningen skrev: ”Hans fru gick ut för en kopp te, så blev det tyst”. Vem som citerats är obekant.
För egen del vet jag att den meningen signalerade en ökad påverkan från engelska, en sådan påverkan som de flesta inte lägger märke till, men snart har anammat. Jag är nästan till hundra procent säker på att svenskar inte brukat ”gå ut för en kopp”. Nu hör man ofta att ”de går ut för en kaffe”. Kanske "går de in för en kaffe" när de jobbat klart i trädgården, vad vet man?
Personligen är jag mycket FÖR kaffe, mer "för" än så blir det aldrig. Förresten, tidningsurklippet var från 2007.
