Litteraturen hackades på med liknande ilska. Samt musik, vanligen den klassiska. Kulturutövare och deras publik kallades snobbiga och världsfrånvända.
Detsamma har skett i andra sammanhang, t ex hörde även golfare, vinprovare, kockar dit. Först utsattes de för hån, sedan sjönk intresset för deras verksamheter ner i folkdjupet och anses vara det en människa bör ägna sin fritid åt.
”Högre” klasser måste alltid fly till sysslor som ännu inte nått pöbeln. Det är intressant att betrakta. Nu sker möjligen liknande lägesförändringar i appen Tiktok, en svällande bakteriekultur, ”fyllt av mikroidentiteter – estetiska skärvor, smalare än subkulturer och inte nödvändigtvis kopplade till en musikstil – var och en krönt med ett eget namn”.
Citatet är från SvD där Essy Klingberg skrivit om konstruerandet av kommersiellt gångbara individer som lägger ut alla möjliga delar ur sina liv i högst 60 sekunder långa filmer. Men nu har individfixeringen börjat få en del av de slimmade användarna att känna sig tomma.
Egenpresentationerna har kallats för ”estetiseringen av allt – inget kan längre bara vara, allt måste ha en titel. Dagens unga kan – enligt deras egen schablonbild – inte ens gå på en promenad utan att malla det in i ett digitalt gångbart narrativ. Och om du åker till en sommarstuga utan att kungöra att du äntrat din cottage core-era – har det ens hänt?”
Skriver alltså E K.
