Det är som i talesättet: ”För mycket och för lite skämmer allt”

Intressant att man kan bli så provocerad av enskilda ord. Det händer inte alla, förstås. Men mig. Inte så att ordets utseende – bokstäverna och kombinationen av dem – skapar en elektrisk stöt i ens känsliga själ: problemet är innehållet, eller brist på detsamma, sammanhanget det utsägs i. Eller det faktum att det bara är modebetonat tugg.

Här kommer ett av dessa skumma och alltför ofta förekommande ord : narrativ.

Föst användes det i Sverige som adjektiv, sedan alltmer som substantiv. Anna-Malin Karlsson, professor i svenska, skriver utförligt om dess ”utveckling” i en språkspalt (Sv D, 2017) betitlad: ”Varför kan man inte berätta utan konstiga ord”.

Vitsen med den rubriken är att narrativ på svenska kan översättas med ”berättande” respektive ”berättelse”. Hon avrundar med att beskriva sin egen text på ett lika fyndigt vis: ”Se där, ett narrativ om ett ords karriär från fackterm till debattjargong.”

Det dräller av ”narrativ” i dagens svenska. Men som i flera andra fall ligger inte först och främst engelska bakom den nutida upphöjdheten. Det är förresten inte bara svenskar som suktar efter speciella ord att dekorera tal och skrift med: I en brittisk tv-serie (The Split) framgick (när en av huvudpersonerna uttalade sig spydigt om en självhjälpsförfattares språk), att ”narrativ” även i engelskan rört sig från fackterm till ”debattjargong”. Som A-M K skriver.