Ofta beror det nog på att de är tagna ur en annan kultur, ett annat språk. Det behöver inte vara dåligt, men har fraserna hämtats från den anglosaxiska världen brukar de vara insmickrande Hollywoodbemängda, är det lätt att tycka. Därför skär uttrycket ”leva sin dröm” i mig. Jodå, visst, första tio gångerna låter det finfint, men när det slentrianmässigt fläskas in i historier om folk som bara gillar vad de gör så blir det inte bra.
Apropå drömmar, förresten. Sbråkbloggen bråkar mest med dem som har språket som främsta arbetsverktyg men inte bryr sig om resultatet för fem öre. Vad ska man då förvänta av dem som är ovana att tänka mycket på saken? Jag hörde ett nästan rörande (och därmed förfärligt ) exempel på hur det kan gå till.
I ett tv-program ville en kvinna uttrycka något fantastiskt som hänt henne. Hon famlade efter orden och sa sen med viss tvekan: ”Det är en dröm som kommer till verklighet”. Hon var inte purung och hade säkert något annat i bakhuvudet, som t ex ”det är som en dröm, som en sanndröm, som om en dröm blivit sann” (eller andra varianter). Hon är alltså, och säkert utan att känna till det, så påverkad av engelska att det som ligger först i hjärnan är ”it’s like a dream come true”. Som hon sen en aning tvekande översätter.
Det är mer like a dream comes through, om man törs skämta på ett annat språk: En mardröm.
