Svaret kan finnas i det Minna Levälahti skrev (2019) på Svenska Yles hemsida: ”de flesta förändringar i svenskan i Sverige dyker med tiden upp i svenskan i Finland”. Jag och finlandssvenskan är lika tröga. ML:s krönika handlade om det ”att” som nu far all världens väg. Hon sade sig, i motsats till undertecknad (antagligen styr åldersskillnaden beredvilligheten), själv vara beredd /att/ skippa att-en.
Minna L skrev också (2006, i Språkbruk, Institutet för de inhemska språken) en artikel med rubriken ”Kompetenshöjande ord”. Den ramlade jag över när jag satt i min lilla vrå och undrade varför ”kompetensutveckling” och fler, säkert ballare, begrepp alltid används och mera sällan ”vidareutbildning”. Eller ”fortbildning”.
”Den dynamiska utbildningsvärlden och de utbildningsord som pedagogerna bollar med kan vara svåra att greppa”, skriver M L, vilket är lätt att hålla med om. Hon talar också om att det finns oändligt många ”alternativ för den kunskapstörstiga” och att det hela tiden skapas nya utbildningar: ”Om inte förr så märks det stora utbudet när man ska ge namn åt alternativen…”
Just det. Att namnge grejer: tankar, rörelser, institutioner – vad som helst, egentligen – är väl nu en angelägnare historia än nånsin? Liksom att de omänskligt långa och utländska beteckningarna är mer genomarbetade än innehållet i kurserna och utbildningarna?
Hög ålder samt envis och tjurskallig hållning inför språkets ”vidareutveckling” gör att jag lätt faller ner bland gamla ordspråk. Många av dem överlever människans kompetenshöjda generationer. T ex den om tomma tunnor som skramlar mest.
