Det är inte alltid auktoriteterna står på ens sida. Bara att ge upp

Det ”att” som ofta utelämnas i tal och skrift retar många, särskilt äldre. I det framåtsyftande ”kommer att” lyser det starkt med sin frånvaro när folk i stället skriver/säger: ”Det kommer bli dyrt, det kommer bli svårt, det kommer påverka många”.

Inte för att jag är ett undantag. Precis som andra vill jag ha att-et kvar och letar febrilt efter medhåll: Någon? Någonstans?

Namnkunnige språkprofessorn Lars-Gunnar Andersson (som gav tyngd åt radioprogrammet Språket fram till 2014) skrev om fenomenet i Göteborgs-Posten 2017. Det var gammalt redan då. L-G A ger en beskrivning av bruket, eller icke-bruket, som många alltså inte gläds åt. Det är dock svårt att säga emot någon som har mer på fötter än man själv. I själva verket är borttagandet av "att" logiskt, menar han och jämför: 

Hjälpverb följs av ett annat verb i infinitiv utan att det kommer något att emellan. Det heter ska resa, måste resa, vill resa, borde resa och så vidare, aldrig ska att resa, måste att resa, vill att resa, borde att resa. Undantag: kommer att resa.

Han resonerar vidare om saken och tar upp att det finns verb där ”att kommer och går. Ett bra exempel är verbet försöka. Säger du försökte att göra det eller försökte göra det?”

Hans slutkläm på den diskussionen är trots allt ganska kul: ”Min gissning är att de flesta inte vet vad de säger, eller skriver.”

Inget annat att göra än att böja sig för konsekvensen i detta trots att man kommer att (!) sakna "att" och irriteras de gånger man ser ett som (enligt ens egen åsikt) är onödigt. Det senare hände häromdagen när jag såg meningen ”Han lyckades att fånga in rymlingen”.

 
Om någon intresserad vill läsa Anderssons hela text kan den sökas i GP:s Språkspalten med den fiffiga rubriken Kommer ”att” vara kvar?