Föga anar simmande anden att den akuta situationen är grav

Den här bloggen är ingen språklattjarhistoria även om det kan tyckas så (se gårdagsinlägget).

Den här bloggen är till för att jag ska skriva av mig vreden över att se språket gå i putten.

Den här bloggen ska nu fortsätta med gårdagens ändar och ändor. Med ett tillägg: änder. Ände och ända är synonyma och heter ändar i plural. Ända kan även vara adverb eller verb: ”Hon åkte ända till Korpilombolo” och ”Det ändade i revolution”. Ända som ord för baken, ”hon drattade på ändan”, heter ändor i plural.

Men stopp och belägg, vad är då änder? Jo, de flesta med svenska som modersmål vet att det är plural för fågeln ”and”. Om man tänker efter hur man säger ”ändar” och ”änder” så finns där en liten uttalsskillnad. ”Ändar” uttalas med den (för svenska typiska) ordaccent som kallas grav, ”änder” med den accent som kallas akut. Wikipedia förklarar det här finliret under rubriken Ordaccent, och påminner även om att det finns dialektala skillnader i detta sammanhang.

Är det inte märkligt hur mycket ett fåtal ord rymmer? Att man lär sig tusen och åter tusen pyttesmå skillnader i modersmålet? Det kan för all del gälla även andra språk om man har fördelen att från späd ålder ha tillgång till flera.

Många språk är utrotningshotade, kan man K-märka dem allihopa?

PS Rätt ska vara rätt: bilden är upplagd på Wikipedia av Jonik

PPS Har aldrig nånsin tidigare fått till en så sökt rubrik, tror jag