Gårdagens ämne måste fortsätta, bloggens hjärtpunkt är hur man väljer att behandla ett lands språk. I det här fallet svenska.
Nu vore det kanske förmätet att börja disputera med en professor i språk om just ”hennes” ämne. Men det är förvånande: vi lever i samma värld och ser (hör) olika saker. A-M K beskriver språkforskares arbete, det är bl a att dokumentera vad som sker med språket. Och hon beskriver språkvården som medveten och med avsikt att lotsa skribenter (med flera, antar jag) enligt det svenska skriftspråk ”som är betryggande normerat”. A-M K säger även att ”jämfört med andra språk tillåter vår standardnorm väldigt lite variation när det gäller stavning och ordböjning”. Detta senare är jag inte kapabel att bedöma.
Men det finns en oerhörd osäkerhet och okunskap bland många som borde lotsats rätt från tidig ålder. Det jag läser och hör är påfallande ofta fel och om ordet ”fel” känns stötande så kan ändå mycken kommunikation kallas diffus. Problematiskt när den riktas till allmänheten!
Vill man skriva denna åsikt på det konspirationsteoretiska kontot så är det bra att känna till att det tycks finnas mängder med svenskar – inte enbart äldre! – som erfar samma sak.
Och som i likhet med undertecknad inte bara är ute efter det folk ”stör sig på”. Jag skulle förresten säga ”störs av”. Det där "störa sig på" är en konstruktion man fått vänja sig vid och det kan få tjäna som exempel på viss anpassning hos oss klagputtar.
Inte heller är vi högerextrema nationalistextremister (kanske några, men dem känner inte jag). Vi bara ser ett tidigare och bättre fungerande språk gå i putten.
K-teoretikerna, menar A-M K, gör gällande att språkvetarna ”cementerar klassklyftor”. Inte jag. Min åsikt är att det av låt-gå-mentaliteten skapas nya språkklassklyftor.
Har inte sagt sista ordet än, ratta in samma kanal i morgon vetja!
PS "Störa sig på" finns inte i Svenskt språkbruk från 2003. Däremot har uttrycket varit i svang länge och är kanske en blandning av "reta sig på" och "störas av"?
