onsdag 7 augusti 2019

"Barnens inre Dostojevskij dränker sig nog inte av förtvivlan"

Förrförra inlägget handlade om att pronomenet ”sin” dör ut. I följande exempel hänför sig ”hennes” och ”deras” till satsens subjekt och ska alltså vara ”sin, sin, sina, sin”.

NN skriver om hennes barndom tillsammans med hennes syster
Killarna började arbeta med deras företag.
De vill båda tillbringa mer tid med deras son 


Hittade ytterligare en som tyckte att det är synd på ”sin”, journalisten Ann-Charlotte Marteus:

.Jag tar min hatt. Du tar din hatt. Victoria tar sin hatt. Victoria tar INTE hennes hatt. Det påståendet antyder att tronföljaren tar någon annans hatt, exempelvis Madeleines. Det gör hon inte, ty de har olika klädsmak. Samt hattmått. Kungen tar sin hatt. Kungen tar inte hans hatt. Kungen har gott om egna hattar och alla rykten om att han skulle vara kleptoman måste betraktas som grundlösa. Familjen Svensson har inte sålt deras familjehem. Familjen har med andra ord inte sålt grannarnas hem. Sådana tilltag är både ohövliga och, tack och lov, ovanliga. Svenssons har helt renhårigt sålt sitt eget hem./…/

Engelska är inte som svenska. De engelsktalande har inget elegant "sin" eller "sitt" att tillgå.
Men det är faktiskt deras problem. Vårt problem är att lärare, under de senaste decennierna, uppenbarligen inte har lärt sina elever skillnaden mellan sin och hans, sin och hers, theirs och deras. Det går knappt att öppna en tidning, lyssna på radio, se en textad film eller nalkas text-tv utan att drabbas av konsekvenserna av detta pedagogiska haveri.
Jag tror inte att barn får psykiska men om lärarna rättar dem när de skriver eller säger fel. Jag tror inte att barnens inre Dostojevskij går och dränker sig av förtvivlan. Jag fruktar emellertid att lärarna inte har respekt för sitt yrke. På sin höjd har de väl respekt för - deras.


Så långt A-C M.

Men en konstig grej är att det verkar som om (jag har givetvis nämnt detta tidigare) såna här reflektioner och kommentarer är ett decennium gamla. Inte för att jag företagit en regelrätt undersökning, men googlar man på den här typen av förändringar, ingrepp, i svenska språket, visar sig de flesta vara skrivna för ca tio år sedan. Texten ovan skrevs 2008, t ex.

Vad man kan fråga sig är alltså: Har folk slutat bry sig? Ser de inte de här konstigheterna längre? Accepterar de faktum och ger upp?

Sbråkmakaren ger inte upp.