Att slänga in engelska ord lite random tyder inte på klyftighet

Pratar man själv halvgallimatias, undrade undertecknad i går och svaret är tyvärr ja. Vi gör det lite till mans. I bästa fall pratar man denna nysvenska som dialekt eller ett – jag höll på att säga kontextbetingat språk. Vid behov kan man givetvis skärpa till sig och tala som folk. Det låter möjligen förmätet, eller felaktigt, men varför inte anpassa språket till situationen? Här är det bara ens fingertoppskänsla som styr fast den brukar ju andra skatta på annat vis än man själv.

Ändå måste var och en ta ansvar för sitt språk och försöka lista ut om de man pratar med har samma uppsättning inlånade ord att svänga sig med i tid och otid.

Whatever.

En närstående säger verbet ”outa” ofta. Det betyder egentligen ”avslöja, erkänna” o dyl. ”Har du outat att du egentligen gillar cowboyfilmer?”, kan en mening lyda. Och många av oss säger saker som ”det här var shit/very good”. Det bara går på räls.

Men man ska inte inbilla sig att sånt visar att man kan engelska. Kasta runt allehanda modeglosor har folk alltid roat sig med utan att det gjort dem klyftigare än dem som låter bli.

Det känns ändå lättare att tolerera just den typen av instoppade ord eller utrop. Arton gånger värre är de (läsaren vet vad som ska komma) där helknäppa direktöversättningarna. Så förvånad man kan bli när de dessutom åstadkoms av äldre människor. En drygt 60-årig deckarförfattare skriver utan att blinka meningar som ”hon tar inte ett nej för ett nej” och ”med en handduk dolde han de privataste delarna”.

Pinsammare än de privata delarna själva är ett sådant språk.