Om man rör sig bort från enskilda, störande detaljer i samtidens språk hamnar man lätt bland annat störande när man har den läggningen!
En ganska känd författare som skrivit böcker, i vilka han fortsatt med en annan ganska känd, men död, författares persongalleri, fick mig att ägna några tankar åt det förblandande av fiktion och verklighet som tycks vara på tapeten.
En kvinnlig huvudperson i de här böckerna omtalas som en nästan verklig och levande människa. Ändå har hon de där typiskt stereotypa dragen av smartskalle och hackertalang, hon har psykiska skador p g a tragisk barndom och en rackarns stor tatuering. Det är fel att yttra sig om sånt man inte läst, men det som skrivs och pratas om denna romanfigur gör sitt bästa för att få henne att framstå som verklig (även om den nästan slentrianmässiga beskrivningen gör henne lika flerdimensionell som en mangateckning!)
Det är väl märkligt att många långt bortom serietidningsåldern har så starka band till, exempelvis, gestalter i Game of Thrones, Harry Potter med flera. Man kan läsa om hur skådespelare i tv-serier och filmer överfalls av folk på stan som ger dem gliringar eller säger fula saker för att deras rollfigurer betett sig illa.
I filmhistorien berättas om när bröderna Lumière ordnade filmvisning i slutet av 1800-talet och publiken sprang i väg när det visades ett framrusande lokomotiv på filmduken. Då var man ovan vid att se något röra sig på en duk eller skärm och trodde att tåget var verkligt.
Att folk reagerar på samma sätt idag är det svårt att förstå orsaken till, men det är lite oroväckande. Har vi gått varvet runt på nåt sätt för att vi nu lever mer i fiktion än verklighet?
* Hittade meningen i beskrivningen av ett radioprogram som heter När fiktion tas för verklighet – vem vågar skriva en roman? Det programmet ska jag lyssna på i morgon.
