Nu har jag läst texten som nämndes i bloggen om i går och där finns initierade och intressanta åsikter/funderingar kring det nej som egentligen ska vara ett ja. Eller rättare sagt det meningsinledande jamen/nämen som uppträder ryckvis här och där.
Författare är Anna-Malin Karlsson, låt oss för enkelhets skull kalla henne språkprofessor. Hon beskriver många av de (framför allt) talspråkliga fenomen vi människor ägnar oss åt, t ex de ”nej” eller ”ja” som får markera en förändring av ett tillstånd, skulle man kunna kalla det.
Det kan exempelvis sitta ett par personer runt ett bord och plötsligt säger någon: ”Nej, nu får vi börja jobba igen” eller ”ja, det här var väl allt vi kan komma fram till nu”.
Ja, (!) detta är jättevanligt, men ”sportnejet” är nog en annan historia, det är oftast svar på en fråga som – man märker det av svarets fortsättning – borde haft ”ja” som inledning.
I alla fall har A-M Karlsson en riktigt avancerad (tycker jag) förklaring till sportarnas ”nej” och den måste återges i sin helhet:
Varför då så mycket nej just i sportintervjuer? En förklaring är situationen och temat för samtalet: det handlar om prestationer, idrottaren har fullt upp med sina egna tankar och intervjuaren ber om en förenklad värdering. Nejet blir ett sätt att ta ett steg tillbaka och backa från frågan, för att därefter ge sin egen bild. Politiker får ofta mer detaljerade frågor och vill de inte svara har de ofta förberedda ”svar” som de kan leverera. Genom att inte inleda med nej markerar de att de har kontrollen från början. Sportstjärnornas nej visar att de i alla fall hört frågan!
Intressant, som sagt, men fan tro’t. Undertecknad lutar åt att det är ett modeuttryck, för att inte säga modenyck, något en särskild grupp människor börjar begagna sig av och som sen sprider sig till övriga samhället.
