Det finns gottfinnande, och så finns det gottfinnande!

Gottfinnande: ordet skrevs plötsligt i gårdagens inlägg. Det förvånade skribenten, vad är det för nåt, egentligen? Tja, här blir det bakåtblickande och då rör man sig (inte heller) på fast mark.

SAOB skriver att det första belägget är från 1636. Vidare noteras att ordet numera används ”nästan bl. i förb. med prep., i sht i uttr. efter (eget) godtfinnande”  – alltså: ”nästan enbart (blott) i förbindelse med preposition, i synnerhet i uttrycket ’efter eget gottfinnande’”.

Just detta stycke publicerades (under uppslagsordet ”god”) redan 1929 och man känner sig nästan bombsäker på att uttrycket ännu används blott så!

Gottfinnandet har en kanske ännu mer speciell synonym i ”skön”, nyttjat på precis samma sätt, ”efter eget skön”. Ser jag rätt i en etymologisk ordbok är ordet släkt med ”skönja” och ”skåda”, medan ”skön” som i ”vacker, angenäm” m m visserligen också har samma släktskap, men är så knepigt att läsa om att jag ger upp.

 

Gottfinnandet ser man oftare uttryckas som (jag/han/hon m fl) ”finner för gott” att – och så ett verb! Som vanligt är det vid en nätsökning lätt att ramla in på Reuters ruta. Den är toppen, enligt undertecknads åsikt. Skriv bara sökorden gottfinnande och Reuter och se än en gång vad tiden sprungit bort från.

Varningen som vittnar om tidsavståndet finns alltid med vid sidan av hans gedigna språkspalter: ”Observera att en del av rekommendationerna kan vara föråldrade”.

På tal om något nästan helt annat: I min barndom sa man att man skulle ”köpa gott” när man menade dagens ”köpa godis”. En sån utveckling är det svårt att bråka om. Men ”en godis” ska ingen höra mig säga!