Man kan inte heller enbart skylla på folket, för det får ingen hjälp och stöd beträffande modersmålet. Språkvårdare okejar det mesta och håller sig med samma attityd som språkforskarna: Jaha, så här säger folk, ja, då är det ju så!
Folk och folk, förresten, det som bekymmersamma är att medierepresentanter och andra med kommunicerande roller har svårt med svenskan.
På denna plats igår nämndes också att det problematiska inte rör sig om enstaka grammatiska finlirshistorier av typen de/dem, särskrivning av sammansatta ord, osäkerhet angående sin/hans/hennes etc, utan snarare den effekt ett dunkelt språk får på hela samhället.
Ett riktigt tröttsam kommentar är den där ”huvudsaken är att man förstår”. Allteftersom tiden går är det svårt att bli av med en tanke som biter sig fast: Tänk om många faktiskt skiter i att förstå eller göra sig förstådda?
För personer med dyslexi är det allvarligt med denna nonchalans hos ett omgivande samhälle. Det spelar ingen roll vem man är, besvären är lika jobbiga för alla.
För personer med dyslexi är det allvarligt med denna nonchalans hos ett omgivande samhälle. Det spelar ingen roll vem man är, besvären är lika jobbiga för alla.
🤴🤴🤴🤴🤴🤴🤴🤴🤴🤴🤴🤴🤴🤴🤴🤴🤴🤴🤴🤴🤴🤴🤴🤴🤴🤴🤴🤴🤴🤴🤴🤴
En ung, nu levande, svensk prins har gripande berättat om hur dum han känt sig vid vissa tillfällen. Ett sådant var när han fick problem med att utläsa ett riktigt högt tal. Undertecknad har inte klart för sig var dyslexi och dyskalkyli tar i varandra – om de nu gör det – men de är båda handikappande. Inte minst då många drar förhastade slutsatser om de drabbade.
