Nu tror jag att jag gör det man inte bör: citera sig själv. Den 14 september 2017 skrev jag så här:
Ser man en pariserbulle* på ett tyskt kondis och vill köpa den så undrar expediten om man menar en ”berliner”. Det verkar vara så här: i pariserbullen är det vaniljkräm – och kanske den bara heter så i Sverige - i berlinern vanligen röd sylt.
Letar man efter spandauer på nätet får man upp en massa winerbröd! Dessa kan ha sylt, vaniljkräm och kristyr eller choklad ringlade över sig. Det vore vanskligt att påstå att någon är den ”äkta” spandauern, då finge man nog åtminstone halva wienrbrödsvärlden över sig.
Men just den spandauer jag såg blev ett exempel på folketymologi. En dam kom in och förvirrades som undertecknad av namnet. Sen gjorde sig väl några gamla kunskaper i franska påminda. Få se nu: bokstavskombinationerna ”au” och ”eau” finns bland dem som uttalas som ”å”. Kanske hon inte heller tänkte på att det egentligen stod ”aue”här, för hon klämde till med: ”Kan jag få två spandå, tack!”
Letar man efter spandauer på nätet får man upp en massa winerbröd! Dessa kan ha sylt, vaniljkräm och kristyr eller choklad ringlade över sig. Det vore vanskligt att påstå att någon är den ”äkta” spandauern, då finge man nog åtminstone halva wienrbrödsvärlden över sig.
Men just den spandauer jag såg blev ett exempel på folketymologi. En dam kom in och förvirrades som undertecknad av namnet. Sen gjorde sig väl några gamla kunskaper i franska påminda. Få se nu: bokstavskombinationerna ”au” och ”eau” finns bland dem som uttalas som ”å”. Kanske hon inte heller tänkte på att det egentligen stod ”aue”här, för hon klämde till med: ”Kan jag få två spandå, tack!”
* I det kondis jag befann mig hette pariserbullen förresten Désiréebulle.
