Den som tar del av innehållet i svenska tidningar, radio och tv har inte kunnat undgå det faktum att sin, sitt och sina är på väg att försvinna. Det här är en av de förändringar som påverkar svenskan på djupet.
Huvudregeln är att de reflexiva possessiva pronomina sin, sitt, sina används för att syfta tillbaka på subjektet i samma sats. Det finns vissa knepiga fall, men då får man anstränga sig. Eller säga fel. Säga fel är inget problem, men man måste inte göra en regel av just det!
 |
| Jag skiter väl i vems cykel det är! |
Andra språk (de flesta jag känner något lite till) som inte har detta (dessa) pronomen har sina (deras, skulle många i dag säga) egna formuleringar för att visa ”vems vad” som menas. Låt oss ta två enkla meningar: "Hon tar sin cykel och åker" och "Hon tar hennes cykel och åker." I det andra exemplet är det (i den svenska många av oss lärt) någon annan som förekommit i dramat, tar hojen och sticker. Då måste åtminstone den som äger cykeln namnges: "Hon tar Lenas cykel och åker".
Ingen stor sak, tycker många. Jovars, det är det. Om alla språk ska anpassa sig till engelska (eller andra språk som påverkar dem) så försvinner på lång sikt dessa alla språk.
Mig upprör det. Det talas vitt och brett om folks unikhet, att multikulturella företeelser ska skattas högt. Det här är en grov svordom åt just det hållet. Inte ens den gamla egocentriska individualismen är det mycket bevänt med, för många går i varandras ledband. På det här viset kommer det mesta att bli samma skit i krukan som i locket, som grannen Tyko sa.
