Trots dialektala varianter misstänker man att det ändå finns en hel del onomatopoetiska (ljudhärmande) ord i rikssvenskan som många är överens om – vad gäller betydelsen, alltså.
En lokaltidningsjournalist skrev om problemet med graffitti på vissa byggnader. Där dessa hade putsade väggar talades om hur klottret "rispats" in i putsen.
Det fick igång sbråkmakaren (inget språkjox är för stort, inget för litet) och nu är frågan: Har man rispat in bokstäver? Nej, svarar jag själv, för att bära epitetet klotter bör de väl ha "ristats" in i nämnda puts?
Det kan verka vara dålig underhållning för många, men för somliga av oss räcker vissa spörsmål långt: När skrapplar det och hur? Vad rispas, vad ristas? Vad är skillnaden på en repa och en rispa?
Det finns stora anledningar att gå till botten med modersmålets detaljrikedom, annars kan det gå som vad morgondagens inlägg ska handla om.
 |
| Ett lite kryptiskt klotter, men utan tvekan inristat |
