Men kallar man sig språkvårdare eller över huvud taget hör till dem som vänder sig till vad som brukar kallas den stora allmänheten – ja, då bör man använda ett språk som större delen av denna stora allmänhet förstår. Detta måste t o m kunna räknas till de demokratiska rättigheterna: att förstå vad medier, institutioner och myndigheter meddelar en.
Sitter här ännu häpen efter ett program om språket (i radio) häromveckan. Där berättades att många istället för ”få bukt med något” (ja, exemplet är tjatigt, jag vet) säger ”komma till bukt med” eller även ”råda bukt på”. Från språkhåll är sånt "okejat", liksom ännu fler varianter ”okejas” för att de funnits i svenskan under historisk tid.
Språkexperten i programmet tyckte att man säger som man vill, men om man vet att vissa val kommer att irritera omgivningen så använder man det som fram till nyligen uppfattats som det enda raka, det idiomatiska uttrycket: ”få bukt med” (eller ”på”).
Skit i att jag upprepat samma exempel, tänk efter vad rådet från experten innebär i ett större sammanhang! Förutom att ”säga vad man vill” bör man även känna till det som varit den gängse varianten och så välja den som inte irriterar andra. Utöka resonemanget till att gälla en mängd andra idiomatiska uttryck man kan stuva om i och ha sig.
Är ett sådant språkråd riktigt klokt? Som gammal SFI-lärare undrar jag hur man skulle lägga upp det här i undervisningen: ”Det heter så här, men du kan säga det på tre, fyra, fem andra sätt – välj vilket som helst! Men vill du inte irritera omgivningen så ska du använda det ord/uttryck som står i dina ord- och/eller handböcker!"
