lördag 5 december 2020

Det rättrogna och omogna är fler än de idogna och avogna

"De var väldigt idogna”, sa rösten i radio. Det var ju inget att haka upp sig på, personen som talade har inte språk som arbetsverktyg. Men det är ändå intressant med felaktiga böjningar för de visar att folk egentligen vet vad som brukar följa i slutet av ord som påminner om andra.

”Idoga” – som avsågs – är ett adjektiv som ”radiorösten” böjde i plural. En person är ”idog”, två ”idoga”. Men ta ett annat adjektiv med delvis likartat uttal: ”mogen”: tre äpplen blir ”omogna”. Detsamma med ”trogen”: fem människor som alltid går till samma affär är ”trogna” kunder. 

Så det är alltså ett ganska bra fel, kan man väl säga. På nätet hittar man givetvis diverse skribenter som beskriver andra (och kanske även sig själva) som ”idogna”. 

Märkligt nog finns dock inga ”avogna” (jo, nu gör det det). Och en hobbyspråkforskare kan undra hur det kommer sig. Orden påminner en hel del om varann, förutom att sluta på -og, har de fyra bokstäver och är tvåstaviga. Antagligen är de även lika frekventa (d v s används sällan av moderna svenskar). Man behöver nog inte ens fundera på om någon skulle säga ”biltogna” av misstag – skulle ens någon yttra ordet ”biltog”? 

Och tar man en variant av nyss nämnda ”avog”, nämligen ”avig”, så kommer inte en enda infödd svensk (eller den som lärt sig svenska vid mycket unga år) att påstå om flera människor att dessa är ”avigna”. 
 
Det går att dra slutsatser utan att ha mer på fötter än ett modersmål man nött på i många år. Och när vi nu är inne på ”avig(a)” så dyker automatiskt (nämligen på andra sidan av de aviga maskorna) de räta upp. Här blir nu frågan: vad har ”rät(a)” med ”rätt(a)” att göra? Ujujuj, det kommer att bli en sömnlös natt.