tisdag 28 maj 2019

Det nyttjades finfin svenska på han prins Wilhelms tid

Häromdagen satt jag och snackade skit med en kompis. Här måste förtydligas: ”snacka skit” betyder egentligen inte prata skit, utan ”tala om allt möjligt en stund”

A berättade under detta samtal om en ganska ny roman hon läst. Modern som den var hade den ändå med Hjalmar Söderbergs Doktor Glas att göra. Så A till att läsa även den. Nu satt hon där och sa det många av oss vet: Guuuuud, så vackert språk det är i gamla böcker! Och med gamla menar vi såna med 50-100 år på nacken.

Tja, såklart att det inte gäller alla, men rikt och flådigt språk är inte i samma grad använt i de senaste decenniernas sammanlagda bokproduktion.

Bestämmer man sig för att läsa ett gammalt verk vet man ofta vad som väntar. Strindberg, t ex, har ett par tjusiga inledningar som ofta citeras, de till Röda rummet respektive Hemsöborna.

Ibland kan det också hampa sig så att man ramlar över en bok av en händelse. Inte vet jag varför, men från en hylla i ett köpcentrum där folk ställer sina böcker och (kanske) tar andras, plockade jag med mig Episoder, från 1951, av prins Wilhelm (1884-1965).

Hade ingen aning om vad som skulle ske när jag öppnade boken, men det visade sig vara svårt att slita sig från den. Och det berodde på det vackra språk som uppenbarligen var i omlopp vid den tid (ungefär) då sbråkmakaren föddes.