Som väl framgått gäller ett av mina tusentals ogillanden uttrycket ”nånstans känner jag att...”. Det innehåller ett dubbelfel: ”nånstans” och ”känner”. Ett tydligare ställningstagande vore ”jag tycker att...” Om en person säger: ”nånstans känner jag att det här är fel” kan man inte låta bli att undra var nånstans. Det lär inte vara i Bengtsfors det känns fel, för det vore mycket konstigt att säga. Men var nånstans känns det då? I magtrakten? I hjärnan?
Den som rannsakar sig själv (som undertecknad gör när hon ibland faller in i det moderna blajblajpratet) inser att ”jag tycker att det här är fel” är hederligare att påstå.
Och här kommer något jag tycker är fel, nämligen det psykologi/newage/fjantspråk som ofta sveper in oss i ett mentalt töcken. ”Var och när hamnade du i det här tänket? Var nånstans i det här finns du?” Det är frågor jag hört från yrkesgrupper som försökt hjälpa medmänniskor i själslig nöd. De tillfrågade stackarna har stammat och försökt hacka fram några ord, vad svarar man på var man finns ”nånstans i det här”?
Det går att lägga till ett annat ofog: Så snart man ogillar något kan det komma ett ”Var inte rädd för…!” Själv har jag ett antal gånger fått mig till livs: ”Du ska inte vara rädd för förändringar!” Rädd? Jag brukar vara förbannad.
Men riktigt rolig var en rubrik till ett musikprogram: ”Var inte rädd för opera!” Vilket utrop! Man föreställer sig en mängd alternativa rubriker till andra program: ”Var inte rädd för ishockey! Var inte rädd för körsång! Var inte rädd för att samla porslinskatter!
