Well, that’s the way it is och bara att tugga i sig. Och apropå just sånt snack slog det mig hur snabbt det går med det som förr var slang, en språkvariant som förr brukade skötas av ungdomen och även var en ganska långsam historia. Varför slog det mig nu? Jo, en nyhetsjournalist beskrev alldeles nyss en tidigare idrottsman som ”tokhyllad”.
Det är dagens toksnabba medier som skapar det här trista språklandskapet. Än lever det människor som under första delen av sina liv hade ett långsammare tempo omkring dem.
De undrar varför man säger ”jättesmå” och egentligen menar ”toksmå, idiotsmå, sjukt små”.
(Jag skämtar, fast vet inte hur.)
Det roliga med de här förstärkningsorden är att de ofta byter ursprungsinnebörd. En vansinnesfärd är ännu dålig, men i något ”vansinnigt” bra har vansinnet ändrat gestalt. Det här är inte nytt för dem som tänkt på språket, både det egna och andras. Därför tänkte jag i dag på att ”bittert” inte använts än. Det finns sjukt, galet, och grymt bra låtar, men ingen bittert bra.
Hur kommer man på tanken? Jo, för att en radiomänniska sa att det var ”bittert kallt” i Norrland. Även om avsikten nog inte var att kylan var bra, satte sig kombinationen ”bittert kallt” kvar och malde i huvudet. Till slut förstod min egen programvara varför: Man säger både ”bister kyla/köld” och ”bitande kyla/köld”.
Det bittra står ännu människan för. Eller en och annan mandel eller brygd. Sen kom en melodi och trängde sig på: ”Så bister kall sveper nordanvinden, tralalalalalalalala”. Eftersom jag glömt den fortsatta texten gick jag till andra programvaror som raskt trollade fram denn, och även berättade att sången var ”av kristet religiös karaktär, skriven av missionspastor Anders G Bergh, aktiv medlem i IOGT. Den publicerades först 1889 i andra upplagan av Cymbalen”.
Cymbalen var svår att finna, men man kan gissa på en (kristet?) religiös tidskrift. Visan slutar med att en fars dryckenskap och försummelse orsakar ett barns död. Bistert, så det förslår.
Det roliga med de här förstärkningsorden är att de ofta byter ursprungsinnebörd. En vansinnesfärd är ännu dålig, men i något ”vansinnigt” bra har vansinnet ändrat gestalt. Det här är inte nytt för dem som tänkt på språket, både det egna och andras. Därför tänkte jag i dag på att ”bittert” inte använts än. Det finns sjukt, galet, och grymt bra låtar, men ingen bittert bra.
Hur kommer man på tanken? Jo, för att en radiomänniska sa att det var ”bittert kallt” i Norrland. Även om avsikten nog inte var att kylan var bra, satte sig kombinationen ”bittert kallt” kvar och malde i huvudet. Till slut förstod min egen programvara varför: Man säger både ”bister kyla/köld” och ”bitande kyla/köld”.
Det bittra står ännu människan för. Eller en och annan mandel eller brygd. Sen kom en melodi och trängde sig på: ”Så bister kall sveper nordanvinden, tralalalalalalalala”. Eftersom jag glömt den fortsatta texten gick jag till andra programvaror som raskt trollade fram denn, och även berättade att sången var ”av kristet religiös karaktär, skriven av missionspastor Anders G Bergh, aktiv medlem i IOGT. Den publicerades först 1889 i andra upplagan av Cymbalen”.
Cymbalen var svår att finna, men man kan gissa på en (kristet?) religiös tidskrift. Visan slutar med att en fars dryckenskap och försummelse orsakar ett barns död. Bistert, så det förslår.
