En del vägar bär högt upp, men det gäller inte ens tankes diton

Niklas Ohlrogge, Unsplash

I går citerades en person som åkte ”upp för (eller uppför) landets högst belägsna landsväg” och min hjärna startade i sin tur en resa, även om den inte gick uppåt (man måste betänka denna hjärnas ålder). Första tanken: Vad påminner det där om för låt igen?

Först på andra plats kom: vaffanken, belägsna? Fenomenet är intressant och kan förekomma när ett uttal av något påverkas av närliggande ljud. Det här är i och för sig inte ett glasklart fall av assimilation, utan snarare fjärrassimilation. Vid sådan påverkas ett ljud av ett längre bort liggande och skapar (ofta) ett felaktigt uttal. Barn får lätt till såna, gaberob, t ex. I mitt exempel har på nåt vis gs i ”högst” hoppat in i ”belägna”. Om nu inte personen tror att det heter ”belägsen”.

Vanligare assimilation är t ex Sven som, utan att man tänker på det, uttalas Sfen, eftersom s-et tvingar en. Få människor säger ”en bit” – om de inte anstränger sig – utan ”em bit” där b-et påverkar det föregående n-et. Den som vill googla ”assimilering” föreslås i stället söka på ”ljudförändring”. Där står ett par meter text om språkljud och massor av rubriceringar på dem.

Låten, då? Jo, det var Alpens ros, ett av många skillingtryck. Den får inte förväxlas med Owe Törnquists modernare ”Alptoppens ros” (1961), en burdus sång avsedd att parodiera den högstämda föregångaren. 

Den äkta börjar så här: ”Uppå alpens isbelagda spira”. I alla dar har jag trott att sången börjar ”Uppå alpens högst belägna spira” (vilket fler trott, inser den som söker texten).

Var och en förstår att meningen ”uppför landets högst belägsna landsväg” fick mig att gå bakåt ett par hundra år i tanken.