Det som skrämmer undertecknad (förutom coronaviruset och dess verkningar) är sönderfäpplandet av det svenska språket. Ähvaddådå, blir ofta en reaktion man får och sen det där eviga om att det är huvudsaken att man förstår. I lite skakiga tider är det viktigt att folk verkligen begriper såväl den information de får som den de själva för vidare.
Ingen borde kunna få till en mening som ”Vi är rätt väl resurssatta vid våra flygplatser” när det menas att ”vi har rätt goda resurser vid våra flygplatser”. Det kanske inte går att påstå att den första meningen är ”fel” eller icke-idiomatisk, men vajsing på den är det!
Och även om man är tacksam över alla människor som vet vad de gör för att samhället ska fungera, måste man medge att det språk denna skötsel sker på blir allt knepigare.
Häromdagen handlade bloggen om formuleringar som ”gå ut/in/fram och bestämma” när endast ”bestämma” räcker! Det blir mycket lättare för fler att läsa och förstå. Dekorera sina texter kan man göra i skönlitterära alster, i romaner och poesi.
Märkligt nog finns en parallell tendens till det i onödan utsirade språket, och det är de förbluffande brutala förenklingarna: Göra åtgärder. Göra brott. Göra ett arbete. Göra böcker. (göra = vidta, begå, utföra, skriva – i den ordningen)
Lika viktiga som resurserna vid flygplatser och andra ställen är de insatser som (med mindre bokstäver) utförs av språkarbetare. I morgon ska det handla om Bodil Rosqvists jobb.
