Köpenhamnsgrönt (se gårdagen) är misstänkt likt ärtgrönt. I alla fall ser det så ut av de återgivningar man kan se på nätet. Men det beror förstås också på vilka ärter man talar om: färska, frysta eller konserverade.
En som höjt det gröna till en mer existentiell nivå är Strindberg. I ”Ett drömspel” önskar sig en av huvudpersonerna en grön sänkhåv. Han blir skapligt nöjd när han slutligen får den, men inte helt nöjd ändå, för något gnager: ”Grön skulle den vara, men inte det gröna!”
Men hos Strindberg går nog det hela djupare än att enbart vara en färgbetraktan, så låt oss återgå till de lite enklare konstaterandena. T ex att de flesta uppfattar helt ”egna” färger. Kanske handlar det inte bara om individuella skillnader. Här kommer nu något som åter (se gårdagens inlägg och bäva) dyker upp i minnet.
För länge sen läste jag i en bok om färger att (och här kommer det, minns jag rätt eller ej?) människor på vissa ställen i Afrika hade en annan syn än oss nordbor (och kanske flera andra) på vad man kallar blått respektive grönt. Det skulle ha med den omgivande naturen att göra, föga överraskande. Det låter troligt.
Dessutom, ofta har man varit med om att andra protesterat när man kallat något gult: Nej, det där är orange! Lösningen är att då att kalla färger sånt som rosarött eller gulorange.
Återigen vill jag slå ett slag för programmet Umbra (i P1:s arkiv). Lyssna på avsnittet Den röda stugan (men alla avsnitten är bra!) och få en eventuellt ny syn på den faluröda kåk som står där insvept i minnenas slöjor.
